" Kämpar på "

Vi försöker återgå till det normala här på gården... Men det känns som att tiden står still. Känns som det är en evighet tills jag ska tillbaka till Las för att kolla så allt är oki, befinner mig lite i ingemansland. Kommer bli helt jävla knäckt om det visar sig att det kommer behövas en skrapning. Då känns det ju som att vi aldrig kommer framåt.
Har fått till mig att jag ändå ska se det som nått positivt att kroppen kämpade så för att behålla fostret. Den vill ju va gravid, och nästa gång?!?! OM allt är oki, så är det ju bra att den inte stöter fostret. Min livmoder är alltså gästvänlig. Just nu orkar jag inte ens tänka på nästa gång, vill bara att "denna" gången ska vara över..

Ska ringa BM idag, berätta vad som hänt. Måste även avboka tiden till UL som vi hade i början av nov. Kul att sjukvården i detta län har nån form av samarbete med varandra. Jag frågade på Las om de kunde hjälpa mig avboka såna här saker, men de sa att det fick jag tyvärr göra själv, att de har inte den formen av samarbete mellan K-hamn och K-krona..... Idioter! Men det är bara till att samla mod och bita i det sura....

Ska jobba inatt, vet att det kanske är för tidigt, men jag vill återgå till det normala så fort som möjligt. Vi har ju alla våra sätt att sörja, för tro mig, det gör jag, men att lägga sig ner och dö har aldrig vatt min grej, jag vill kämpa vidare.

Jag är inte på något sätt religös, men det sägs att " Han " däruppe inte utsätter en människa för mer än hon klarar av???? Finns Han, så måste han ha en förbannat bra orsak till detta, att planen för mig va nått större..

Allt sker av en anledning och livet är ingen dans på rosor, men jag kan väl för fan få va glad mer än en vecka åt gången???? Är det för mycket begärt????

Usch... Orka...

// K